Web copywriting » Musikprojekt

Ytterligare en känga åt musikbranschen

Jan — Fri, 10 Apr 2009 12:13:27 +0000

Jag har tidigare skrivit om hur girigheten i musikbranschen är så utbredd att den får fildelare att framstå…som att ha loppor i stövlarna när man samtidigt har fått ett spjut i ryggen.

Skivbolagen jublar säkert nu av lycka över att rätten böjde sig för deras krav och fällde Pirate Bay. Du kan dömas oskyldigt för ett brott i Sverige, och spendera halva ditt liv i fängelse, men när din oskuld väl bevisas får du vara glad om du får några tusenlappar i skadestånd. Nöjesbranschen lyckades med konsttycket att få sig tilldömda 30 MILJONER i skadestånd för någonting som en majoritet inte ens anser vara straffbart…bisarrt. Men faktum kvarstår: Musikbranschen är som Klondike två veckor innan de stängde igen för gott. Det är för många guldgrävare, och för lite guld.

Det finns inga visioner, ingen som satsar eller vill satsa på något nytt. Alla är livrädda för att inte låta som alla andra. Nya Nirvana finns säkert därute någonstans i ett kallt garage. Men ingen ser dem. Alla är för upptagna med att jaga Pirate Bay och andra fildelare.

Att musikbranschen lyckades fälla Pirate Bay för vikande musikintresse är ingenting annat än stor humor. Hade de anpassat sig till den nya teknologin när Napster introducerades hade vi med största sannolikhet haft ett helt annat musikklimat idag. Ett musikklimat präglat av mindre inställsamhet till den tondöva ”stora massan”, ett klimat befriat från buskis i stil med den groteskt kitschiga hiten Tingeling.

Musikbranschen är en sammansvärjning av klåpare, från förläggare som hellre dricker öl med andra förläggare än att pitcha material, ekonomer och andra med viktiga kontorssysslor som är i branschen av helt fel orsaker. ”Alla vill vara pop”, som Clabbe uttryckte det. Men ingen vill kavla upp skjortärmarna och göra grovjobbet i bakgrunden.

Dessutom känns det lite som att vi står vid historiens slut vad det gäller musik. Alla originella popmelodier har redan komponerats, och ingen bryr sig om texter med djup i längre. Ljudet är budskapet. All musik har reducerats till att bli någon form av hissmusik…skit samma vad du har för låtar i din I-pod, bara den är snygg och har hög lagringskapacitet.

Själv försöker jag gräva efter guldkorn i musikhistorien, men det blir också svårare och svårare. Men då och då kommer något nytt (och eftersom jag gett upp hoppet om ny bra musik och inte låter min radar spinna på helfart så tar det gärna några år innan jag finner låten också. Som den här…Welcome to the black parade.

Avslutningsvis, inget säger det bättre än denna parafrasering av Hunter S. Thompsons citat:

”The music business is a cruel and shallow money trench, a long plastic hallway where thieves and pimps run free, and good men die like dogs.

There’s also a negative side.”

Från arkivet:

Vad jag som låtskrivare tycker om FRA-lagen och annan jakt på fildelare

Jan — Sun, 22 Feb 2009 12:59:07 +0000

Jag har skrivit engelska texter till en musikproducent i över tio år, och vi har lyckats få ut ett ganska stort antal låtar på mer eller mindre stora projekt (mest mindre) på de flesta kontinenterna och självklart har fildelningsfenomenet påverkat vår inkomst. Det kan jämföras med till exempel hur du själv eroderar ett berg genom att pissa på det.

Det är nämligen så att när låtskrivare och producenter ska ha betalt applicerar skivbolag, förlag, distributionsförlag, artisterna som ska ha låten, samt alla andra berörda (som studiovaktmästare, och flickvänner till studiovaktmästarna, etc) Kol-14-metoden på låtskrivarnas andel. Det som återstår…ja, det kan ni gott ladda ner med gott samvete.

Ett annat mycket lysande exempel (hoppas alla entreprenörer där ute noterar) på hur stora bolag i musikbranschen i världen i allmänhet, och Japan i synnerhet tjänar pengar var det stora skiv/elektronikföretaget som anordnade en tävling bland svenska låtskrivare att komma med ett bra låtbidrag till en reklamvideo för en av deras reklamkampanjer.

Vi presterade en riktigt bra låt som hängde ihop med kampanjen såväl text- som musikmässigt. Detta var en stor produktion som spelades in i USA, och alla var mycket nöjda med resultatet. Hur mycket tjänade jag? Absolut ingenting.

På den tiden hade vi någon form av slavkontrakt med ett par studioägare som fick, om inte jag minns fel, 10, 000 SEK för själva produktionen. Låtskrivarna däremot fick istället för pengar lovord om en lysande framtid i Japan på grund av det stora bolagets tyngd och kontakter, samt en klapp på axeln (det vill säga inga royaltypengar överhuvudtaget utbetalades). Denna metod kör japanerna med än idag, men få går på det längre då även den dansande Godzilla mer eller mindre självdött i händerna på klåpare.

Två låtskrivare i förhandling med parter som vill ha sin del av kakan

För att ytterligare illustrera: vi skrev fler än hälften av låtarna till en japansk artist vars skiva låg etta två veckor på albumlistan i Taiwan, hon uppträdde i TV och fyllde en hel basebollarena på sitt besök i landet. Det gick riktigt bra med andra ord.

Betalningen har dock varit mycket sporadisk under de senaste åren och avräkningarna är inte alltid helt lätt att tyda men många hundralappar blev det inte av det hela. Vi hade med största sannolikhet tjänat mer på att sälja korv utanför basebollarenan.

Hur mycket tjänar en låtskrivare egentligen?

Senaste royaltychecken (pengar för antal sålda album/singlar) jag fick var för en låt för en spansk artist som sålde guld med skivan låten figurerade på. Hon var mycket het i Spanien under en period då hon placerade sig högt i deras version av Idol (operacion triunfo).

Det tog över 3 år att få betalt (dock först efter flera påtryckningar på förlaget från vår sida) och min slutliga del blev….håll i er nu: 740 SEK. Jag fick genast avbeställa Ferrarin, och lyxorgien i Las Vegas. Jag gissar på att om det inte vore för Pirate Bay hade jag tjänat…940 kronor. Högst. Till detta tillkommer STIM-pengar (det vill säga ersättning för när låten spelas i radio, på TV, konserter, sov) på några hundralappar.

Nämnde jag förresten att detta var oskattade pengar? Om inte…HÄLFTEN av de förbannade 740 kronorna gick till staten! HÄLFTEN! Kol-14-metoden…minus hälften alltså… Så här ser jag för övrigt ut när jag tänker på hela grejen…

Om jag kommer ihåg, och någon bryr sig överhuvudtaget, så kan jag fortsätta publicera mina inkomster från musiken för att markera hur dåligt betalt det egentligen är. Vi har betalningar senare i år (det kan dock lika gärna ta 3 år) att vänta för några hyfsat stora projekt.

Pengarna nuförtiden ligger för övrigt mer hos artisterna än hos låtskrivarna, eftersom artisterna befinner sig på ständig turné (biljettpriserna är för att uttrycka det milt svinhöga nuförtiden), och använder sina namn i diverse reklamsammanhang. Men att skylla de dåliga pengarna på Pirate Bay är som att lägga skulden för svält på den urlakade jorden.

Jag återkommer snart med fler synpunkter på musikbranschen med anledning av deras bisarra jakt på fildelare, när de egentligen borde lägga energin på att hitta nya talanger.

Från arkivet:

Japan gånger dålig smak upphöjt till en miljon är lika med Grekland

Jan — Fri, 23 Jan 2009 19:31:25 +0000

Jag satt precis framför datorn och kände mig allmänt seg och oinspirerad, inte det minsta sugen på att skriva ytterligare en artikel som ger några ören i Adsense-intäkter när telefonen ringde. Tydligen har vi fått med en låt på en av Japans absolut största band (jag kände dock inte till dom innan samtalet).

Vår låt blir först vinjett för en japansk serie med en av bandmedlemmarna i huvudrollen, och sedan singel i mars.

Vi brukar inte direkt hjula när vi hör hur japanska band/artister gjort om våra låtar med japanska ord blandat med godtyckliga utdrag ur originaltexten, och någon producent slaktat soundet till oigenkännlighet. Och att döma av den här trailern till TV-serien lär den inte nomineras för någon Emmy heller framöver. Låten drar för övrigt i gång 50 sekunder in i klippet. [Uppdatering] Spektaklet kan ses i sin helhet här. Den gick för övrigt in direkt på första plats på singellistan.

Men oavsett hur dåligt resultatet än blir är detta en grupp som gått direkt in på förstaplatsen på den japanska listan med ALLT de släppt, och tydligen innehar de massor av försäljningsrekord. Så, även om skivbolag i allmänhet och japanska förlag i synnerhet tillämpar kol-14-metoden på vår andel blir det en liten slant över till nästa års semester! Jag kan med andra ord skämmas hela vägen till Grekland… Gott så.