Den senaste tiden har det skrivits en hel del i USA om att Google plus är ett gigantiskt misslyckande och att Google skadar sitt varumärke genom att forcera Google plus (som att byta ut Youtube-gilla knapp mot en plus-knapp) på användare.

Men det är viktigt att komma ihåg att Google-andan handlar lika mycket om att skaka av sig misslyckanden och gå vidare med nya projekt som det handlar om att nå framgång. Det är denna anda av total frånvaro av rädsla för att misslyckas som gjort Google till ett av världens största företag.

Topparna i Google uppmanar ständigt sina anställda att komma med nya, vilda och ambitiösa idéer.

Google-analytikern Philip Remek ser den ständiga strömmen av nya projekt från Google som en serie lotteribrickor. Många av dem är nitar, men vissa fungerar spektakulärt bra. Google är tillräckligt smarta för att inse att det är omöjligt att i förväg veta vilka projekt som kommer lyckas i ett perspektiv på fem år.

Chefen för Adwords har sagt (fritt översatt) att ”if you are not failing enough you are not trying hard enough” och att ”Stigmat med att misslyckas blir mindre starkt eftersom vi uppmanar våra anställda att hela tiden röra sig framåt. Och om det inte funkar gå vidare till nästa projekt”.

Det har genom åren sjösatts en lång rad av spektakulära misslyckanden från Googles sida, och av alla dessa misslyckanden är kanske Google Buzz kronjuvelen. Men de bryr sig inte, för samtidigt är summan av alla deras framgångar större än något annat bolags. Detta år Google-andan för mig, att ständigt förnya sig, att våga testa, och inte vara rädd för att göra bort sig (som när man klampade in på Facebook och Twitters territorium med Google plus-konceptet”).

Många ger rådet att man ska satsa på en sak i taget för bästa resultat. Det ligger en hel del i det, men om man inte vågar sprida riskerna och ge sig in på okänd mark kommer man aldrig heller nå riktigt långt.

Ingen lär väl ha missat att fler och fler stora tidningar och forum tvingas stänga ner, och/eller begränsa och bevaka kommunikationen på sina respektive sidor. Alltför många människor som kommunicerar via Internet nuförtiden saknar all form av respekt. Alla vi som var med i tidernas begynnelse, det vill säga i mitten på 90-talet, kommer ihåg att på den tiden Internet var svartvitt var allting helt annorlunda vad det gällde kommunikationen folk emellan. Internet i mitten av 90-talet var fantastiskt. Folk svarade till och med på mail.

Min tes är att ju mindre respekt man får för mediet ju mer degenererad blir kommunikationen. Eller är det så att early adopters helt enkelt är mer sofistikerade än den stora massan av teknologiska ”late bloomers”? Kan det rentav vara så att de som tar till sig det nya är lite mer sofistikerade själar överlag?

Det är mat för tanken, så att säga.

Det är lustigt ändå hur nya kommunikationsteknologier alltid följt samma utveckling genom historien. Det började med att man ristade bilder på grottväggar som ett sätt att ena samhället kring en gemensam tankevärld. Man målade bilder på djur och solen för att påminna stammen om vad som egentligen är viktigt i livet.

Sedan kom pennan, och stora tänkare som Platon kunde låta tankarna dansa fritt och sprida en djupare insikt om det mänskliga tillståndet. Early adopters till skrivkonsten skrev stora verk som Iliaden och bibeln. Pennan var mäktigare än svärdet. Nu ser man kukar på var mans konsumsvägg.

För att inte tala om debila lappar i tvättstugan.

Varför lärde man dessa människor att skriva?

Telefonen, ojoj, vilken respekt man hade för tekniken när den kom. Det var länge en stor begivenhet när den ringde, när man kunde tala med människor som befann sig så långt bort att det inte ens gick att föreställa sig hur det gick till att kommunicera på sådana enorma avstånd. Jag kan tänka mig att i telefonens begynnelse kunde man ringa upp statsministern. Han skulle ha svarat, nyfiken på att höra vad personen i den andra ändan av tråden ville framföra.

Alla var hövliga i telefonen förr i tiden. Man var artiga mot varandra, rentav högtidliga. Det var respekten för den fantastiska kommunikationsteknologin som skapade denna hövlighet. Det var kunniga växeltelefonister och en Fröken ur som aldrig missade att leverera.

Respekten avtog dock relativt snabbt och mynnade så småningom ut i att man skrek kuk och hora i öronen på varandra på heta linjen, alternativt ägnade sig åt slumpmässiga bombhot.

Internet. Vad ska man säga om denna fantastiska uppfinning? Under E-postens barndom kunde man få svar från vem som helst. Du kunde i princip skicka ett mail till Bill Gates himself och förvänta dig ett personligt svar inom någon timme. Du kunde maila med stora företagsledare, dina favorit-författare, skådespelare, vem som helst. Ja, till och med Carl Bildt kunde skicka ett e-post till Bill Clinton och faktiskt få ett svar. Detta var 1994, och det var det första mailet mellan regeringschefer. Men vi är inte i Kansas längre, Dorothy.

I Internets begynnelse kunde man få kontakt med en trevlig dejt på dejtingsidorna utan att ens behöva visa bild. Man var genuint nyfiken på varandra och tyckte det rådde en genuin spänning i att träffas ”irl” efter att ha umgåtts via det nya mediet. I början sket folk i bilder, de brydde sig inte om inkomster, längd och andra oväsentligheter. Nuförtiden ska du vara glad om du hittar någon som inte är en perfektionist av nazistiska dimensioner. Likt kåta UNA-bombare sitter de år ut och år in och letar nitiskt efter den ”perfekta partnern”, Han eller Hon som har både utseendet, är exakt 177 cm lång, har ett brunt öga och ett blått, och är stolt ägare av en blå Ford Courier årsmodell 1977.

Det är nästan lite som man skulle kunna tänka sig att hela världens dejtingscen skulle ha sett ut om nazisterna hade vunnit kriget.

När Internet var svartvitt kunde man till och med gå in på en stor chatt och diskutera böcker med främlingar. Eller idéer, eller rentav, ja, det är faktiskt sant, abstrakta koncept. De första fem åren efter Internets födelse var en märklig och stillsam period där det skedde trevande, nyfikna och magiska möten mellan människor varje dag.

Nu, några decennier senare, när alla lärt sig använda nätet, är det dock ett enda stort tivoli. Skäggiga kvinnor och män med tre bröstvårtor har till den grad förnedrat mediet att de flesta tidningar, stora bloggar och forum tvingats censurera delar av Internet. Och ingen svarar längre på mail. De bryr sig inte, saknar respekt. Eller så är de rädda för virus.

I framtiden kommer vi behöva göra som Kina, och ytterligare censurera Internet, stänga av vissa sidor och användare såvida vi inte kommer på ett sätt att kommunicera som är så komplicerat att inte ens ”the late bloomers” förstår sig på hur det fungerar.

Twitter kanske?

Ja, det var ett skämt.

I begynnelsen var det pennan. Man svingade den likt ett majestätiskt svärd som endast ett fåtal var betrodda att bära. Man ritade upp storslagna sagor om det mänskliga tillståndet, beskrev varats olidliga lätthet och målade på drömmen om Utopia, en bättre värld – Några tusen år av evolution senare är resultatet tydligt:

Det blir kuk av allt när den stora massan tar till sig den nya tekniken.

Jag skriver sällan om underhållning men kan inte undanhålla er från det bästa tipset sedan… ja. Ni har förmodligen aldrig fått ett bättre tips. ”Game of Thrones” är Star Wars möter Sopranos och Vita Huset. Intriger, kärlek, maktspel, sex, blod och humor och skådespelare som går upp sina roller så att man omöjligen kan se dem i ett annat sammanhang (Sean Bean!)

Världen som HBO skapat tillsammans med författaren till originalverket ”A song of Fire and Ice” (som kallats den amerikanska motsvarigheten till Tolkiens Sagan Om Ringen) är så fängslande att man får ångest när ett avsnitt tar slut. Bättre betyg än så får ingen underhållning.

Min absoluta favoritaspekt med serien är dock att manuset så elegant bottnar i en medeltida värld som skulle kunna vara riddartidens England. Allt känns som ett historiskt och trovärdigt mellanmänskligt drama, där drakar, demoner och andra övernaturliga väsen bara existerar som en oroväckande viskning i gamla myter. I denna värld har sommaren varat i över tio år, men den outhärdligt långa vinterstormen är på väg tillbaka… och sakta men säkert börjar de övernaturliga elementen förvandlas från galna, gamla myter till isande faktum.

”Game of Thrones” går just nu på Canal Plus, men vänta på reprisen om du missat inledningen. Förra veckan var det säsongsavslutning (man har beslutat att köra tio avsnitt per säsong) på HBO i USA. Det bästa sättet att insupa denna makalösa serie är att helt enkelt köpa DVD-boxen när den släpps någon gång innan jul.

Faktum är att TV omöjligen kan bli bättre än så här. Om ”Uppdrag Mord” inledde startskottet för TV:s guldålder i USA så är ”Game of Thrones” kronjuvelen . Jag har inte haft sådan behållning av TV sedan The Wire och Sopranos tog slut.

Det må vara mitt i sommaren, men om man verkligen vill njuta av sommarledigheten stannar man inne och njuter av faktumet att ”winter is coming”.

Dokusåpor som Big Brother må vara den sämsta formen av underhållning som står att finna idag. Men, fenomenet som sådant är inte nytt. Redan på 1300-talet visade Giovanni Bocaccio (1313-1375) hur människan när tiderna är som svårast och mest förvirrande fokuserar sig på mänskliga relationer. Bocaccios roman ”Decamerone” utspelar sig på 1300-talet, och är en berättelse om tio Florentinmunkar som flyr undan böldpesten, och bosätter sig i en avlägsen villa, där de i väntan på domedagen berättar historier för varandra. Berättelserna i ”Decamorene” syftar till att kritisera en allt mer depraverad, men fortfarande allsmäktig kyrka.

I den ofta återkommande dokusåpan Big Brother som kan ses som en postmodernistisk variant av ”Decamerone” placerar kanal 5 vanligtvis 10 ungdomar i en avlägsen villa där de sitter dagarna i ända och väntar på domedagen (en av deltagarna röstas ut av tittarna ungefär varannan vecka) och likt munkarna berättar historier om sin egna liv för varandra.

Vad som än händer i omvärlden, katastrofer eller terroristattentat, hålls deltagarna undan nyheterna. De får inget veta. De är avskilda från verkligheten. Den förvirrade postmoderna världen har de lämnat utanför. Det enda de har att klänga sig fast är sig själva och samtalet. Precis som munkarna i ”Decamerone”. Med enda skillnaden att Big Brother sänds i TV.

På bästa sändningstid.

Om Bocaccios 1300-tals roman Decamerone syftade till att kritisera den depraverade och allsmäktiga kyrkan genom återberättandet av karaktärernas livshistorier med världens undergång (pesten) som bakgrundstema verkar Big Brother, och liknande dokusåpor, fylla en liknande funktion för tittarna.

Deltagarnas uppträdande bekräftar tittarnas uppfattning om det moraliska förfallet i vår kultur. Människorna som är med i Big Brother uppfattas som ”omoraliska mediehoror”, som har sex framför tv: n och dricker hejdlöst med alkohol, förråder sina bästisar bakom ryggen på dem osv. Detta beteende bekräftar tittarnas bild av det depraverade samhället.

Själva målet för samtliga dokusåpa-deltagare är att vinna pengar vilket uppnås genom paktbildning och allmänt rävspel, vilket stämmer överens med folks syn på hur såväl samhällstopparna som gemene man beter sig idag med sina fallskärmar, bankbonusar och mygel.

Våra tiders präster, medierna, hakar förstås på och upphöjer vissa deltagare till glorifierade hatobjekt alla älskar att hata. Ett lysande exempel är Olinda från ”Paradise Hotell” från början av 2000-talet som fick krigsrubriker i stil med ”doku-bitchen”. Ingen annan grupp som figurerar i media skulle så systematiskt ha kunnat utsättas för en sådan hatkampanj som ”reality tv-stjärnor”, men det verkar som om det är en tyst överenskommelse i medierna att dokustjärnor får behandlas lite hur som helst. Som Anna Anka. Hon är vår tids svar på gamla tiders skäggiga damen.

Det tog för övrigt lång tid innan cirkusarna med skäggiga damer, dvärgar och annat utsatt folk började anses som osmaklig underhållning. Men till slut tappade folk intresset och ”underhållningsbranschen” fick se sig om efter mer kreativa sätt att locka publik. Det verkar dock inte finnas någon ände på Big Brother.

Undergången är nära

Först regnade det fåglar från himlen, sedan började det komma in rapporter om tusentals döda fiskar uppsköljda på land, sedan började min eCPM sjunka utan någon synlig anledning. Och nu visar inte min webbläsare Firefox några annonser överhuvudtaget.

Mayakalendern hade fel. Jordens undergång är 2011, inte 2012.

Så här ligger det till. Jag började märka att eCPM på Adsense av någon outgrundlig anledning började sjunka redan i december (men det gjorde inget för att besöksantalet på de flesta av mina viktigaste sidor ökade markant) för att långsamt men säkert sjunka ännu mer för varje dag. Sedan förra fredagen (alltså sedan första fredagen i januari) har mina adsenseintäkter befunnit sig i fritt fall varje dag och idag eftermiddag tänkte jag att det måste finnas någon nödbroms som jag kan dra i. Någon nödraket som jag kan fyra av för att styra upp det hela.

Jag gick således in och började titta runt lite i mina adsenseinställningar, och började fundera på om det verkligen är en så god idé att tillåta tredjepartsannonsörer. Massor av jänkare hävdar att dessa annonser drar ner den totala inkomsten av adsense och att Google bara tillåter dem för att slippa att bli anklagade för att snedvrida konkurrensen. Eller något åt det hållet. Men, ni vet ju hur jänkare är. Konspirationsteoretiker allihopa.

Samtidigt som jag satt och funderade på om jag inte skulle ta och blockera (tredjepartsannonser består för övrigt enbart av banners enligt ovanstående jänkare) bildannonser överlag från Adsense upptäckte jag att inga adsenseannonser visades alls på en av mina sidor. En panikartad genomgång senare kunde jag konstatera att alla mina annonser från Google försvunnit från ALLA mina sidor.

Vilket osannolikt sammanträffande, att jag för första gången på evigheter gått in i Adsense kontrollpanel för att eventuellt ändra på lite inställningar, och att mina annonser plötsligt slutade visas. För osannolikt för att ens vara ett sammanträffande. Klantarsel som jag är måste jag ha tryckt på någon slags inställning jag inte borde ha tryckt på. Men, nej…

Jag går då in på TKJ, och Mjukvara, två ypperliga sidor som drivs av herrar som jag vet aldrig skulle trycka bort sina annonser av ett misstag. Det visades dock INGA adsense ANNONSER på deras sidor heller. Nu dammar jag av Internet Explorer och kan konstatera att annonserna visas som de ska minsann.

Jag startar om Firefox och kan konstatera att nu visas annonserna igen… i två sekunder sedan försvinner de igen. Med tanke på att Firefox precis gått om Internet Explorer som mest vanliga webbläsare är detta förstås inga goda nyheter… Jag har inte hjärna nog för att spekulera men hjärta nog för att få panik. Tänk om detta är någon bugg i Firefox och/eller i adsensenätverket som bara blir allt vanligare. Tänk om tiotusentals svenskar just nu sitter och surfar runt utan att adsenseannonserna visas för dem? Det börjar med fåglar och fiskar och slutar med att du inte ens råd att betala ditt webbhotell längre. När Adsense lanserades gick Internet in år 0. Det finns liksom inget alternativ till adsense. Utan adsense kan du lika gärna lägga ner bloggen och börja panta brukar. Det ger mer.

Hur som haver, jag är just nu lite för skärrad för att ta beslut om jag ska tillåta tredjepartsannonser eller bilder i mina adsenseannonser längre. Det får vänta.

Om du har en blogg eller hemsida som använder adsense som också börjat se tydliga järtecken på jordens undergång får du gärna lämna en kommentar nedan eller skicka ett mail till info@webcopywriting.se och gråta lite tillsammans med mig. Så här kan vi ju inte ha det.

Du vet att det kommer bli en lång dag när du vaknar och inser att dina sidor blivit ersatta av denna bild

Har du blivit hackad? Har någon eventuellt bytt ut alla dina sidor mot en vajande turkisk flagga? Grattis. Du hör till en liten, men alltmer växande skara på Internet. Det går inte att skydda sig helt mot en hackerattack. Det finns dock vissa saker du kan göra, och andra saker du inte bör göra före, efter och under en attack.

22 saker att tänka på om din blogg eller hemsida blivit hackad

1. Be till högre makter att supporten fixar problemet. Det är inte alls säkert att de kommer eller kan göra det (även om det är skandal om de inte fixar det åt dig).
2. Räkna med att supporten inte svarar på en lång, lång tid. De har annat för sig.
3. Du bör heller inte räkna med att supporten ger dig en ungefärlig time line på hur lång tid det kommer ta att fixa problemet. De har nämligen ingen aning om hur lång tid det kommer ta och vill inte gärna avslöja detta.
4. Se till att försäkra dig om din blogg eller hemsida drar in mycket pengar (om någon känner till ett bra försäkringsbolag som har vanan inne att teckna försäkringar för webbverksamhet får ni gärna tipsa mig.)
5. Ta en skärmdump på hackningen. Det kan vara något du kan visa upp för barnen när du berättar varför det bara blir makaroner på tallriken en tid framöver.
6. Var inte otrevlig mot supporten, men skriv, skriv, skriv till dem så ofta du kan. Irritation skyndar på processen. Var inte rädd för att visa hur desperat du är. Människor blir alltid lite extra hjälpsamma när de inser att de har att göra med ett nervöst sammanbrott.
7. Har du aldrig ätit valium förut, kan detta vara det perfekta tillfället att börja.
8. Ha inte alla hemsidor på ett och samma konto och server, eller för den delen på samma webbhotell. Ofta drabbar en hackerattack inte en enskild sida utan det rör sig om ett script som sprider sig som en löpeld över hela servrar och drabbar alla indexfiler på ALLA hemsidor som ligger på den attackerade servern. Det är en ökad kostnad att sprida ut sina sidor på flera konton och webbhotell, men det är det helt klart värt.
9. Stilnoct är bra för sömn även om du tuggar knogarna av oro.
10. Håll dig undan kontrollpanelen (om den fortfarande fungerar och går att logga in på). Du vill inte hålla på och mixtra och lösa problemet på egen hand. I de allra flesta fall gör du bara problemet värre.
11. Tro inte att allt kommer ordna sig bara för att supporten fått upp din hemsida igen. Det kommer efterskalv med inloggningsproblem och 505, 403, 404 permission errors för dina sidor.  Alla dessa problem, plus problem med mailserver, etc. brukar uppstå som en följd av att de måste omkonfigurera nätverket.
12. Ta tillfället i akt, när du ändå inte kommer in på din sida, att fundera över huruvida du verkligen har tillräckligt stora ballar eller äggstockar för att vara webbentreprenör eller bloggare på heltid.
13. Beställ en resa till Spanien. Sol och öl är läkande.
14. Gå in på Google Webmaster tools och gör en ”request reinclusion” och meddela dem om att din sida varit hackad, men att din support tagit bort all skadlig script och/eller injicerad malware. Beroende på hur länge din sida legat nere kan dina placeringar i SERPEN påverkas tillfälligt. Men jag skulle inte oroa mig för mycket över detta då Google officiellt bekräftat att man INTE på något sätt bestraffar sidor som varit utsatta för hackerattack. Men det är som sagt viktigt att hela din sajt rensas på skadlig kod annars har inte Google något annat val än att lyfta bort dig ur sökindexet.
15. Ta backup (till WordPress finns det till exempel ett plugin som heter WordPress DB backup som fixar detta automatiskt åt dig) på databasen minst en gång varje vecka. Gör även backup i backup verktyget på din hemsidas webbhotell. Ladda dessutom ner HELA public html katalogen med jämna mellanrum . Spara den och databasen på minst en extern hårddisk.
16. Skriv en artikel om dina erfarenheter och se till att varna andra om att vem som helst när som helst kan drabbas av en attack från en hacker.  Dessutom kan du ju alltid hoppas på att få lite sympatilänkar (blink, blink) till artikeln så att det hela i alla fall leder till något gott.
17. Se till att alltid ha olika inkomster som kan bära upp din ekonomi. Om ena pelaren faller bör du ha fler pelare som bär upp din ekonomiska byggnad.
18. Gör en allmän krisplan där du har detaljerade planer för vad du ska göra när katastrofen slår till. Lista olika värsta scenarion och dess botemedel. Vad ska du till exempel göra om ditt webbhotell utsätts för en attack och istället för att ta itu med problemet kastar supporten in handduken och lägger ner hela webbhotellet?  Hur snabbt hinner du byta Webbhotell? Hur fort går det? Hur gör du?
19. Börjar din sida bli riktigt stor kan det vara en god idé att ha en spegelsida, det vill säga en total kopia av din sajt, på en helt annan server hos en annan leverantör. Tänk två när det gäller allt. Två olika alternativ till att koppla upp dig mot nätet, två datorer, två backups, etc.
20. Nämn inte hackaren med namn. Det sista du vill är att galningen googlar dig och din snyftartikel om hans verk och beslutar sig för att sänka dig en gång för alla. Dessutom får hackare orgasm av att sitt eget namn på Google. Ge dem inte den tillfredsställelsen.
21. Avslutningsvis när allt är klart, webbsidan är återställd, du har meddelat Google och kastat din sista besvärjelse mot skyarna är det dags att skriva en ny fräsch artikel som du ger en inlänk från någon extern sida som du vet besöks ofta. Detta gör du för att Googles spindlar så fort som möjligt ska få veta att din sida är tillbaka på banan igen.
22. Byt för säkerhets skull alla lösenord som har med din hemsida eller blogg att göra.

Har jag glömt något väsentligt som man bör tänka på för att undvika en hackerattack? Eller har du kanske något tips vad man ska göra direkt efter att man blivit hackad? Du är mer än välkommen att dela med dig av dina erfarenheter i kommentarfältet nedan.

Hot om undergång genererar många klick!

Den nya Hong Kong influensan kan döda ”hundratals kanske tusentals” enligt braskande rubriker på Aftonbladet och DN:s nätupplagor. Det vankas goda tider för Sveriges massmedier. Sjukdomar säljer bättre än det mesta, till och med bättre än sex. Förra årets skräck för Svininfluensan var en storsäljare, där sidvisningsjournalistiken slog nya inkomstrekord.

Vad är sidvisningsjournalistik? Enkelt förklarat så ligger det till så här att ju fler sidor en webbsurfare läser på en given hemsida ju mer tjänar denna hemsida i pengar då man får betalt per sidvisning. Det är därför tidningar som Aftonbladet de senaste åren har börjat ändra rubriker och bildsättning på redan publicerat material. Och det är därför vi ser mer och mer nyheter med stora spektakulära rubriker som pekar på kris, katastrof och allmän undergång.

Att människor har ett behov av undergångsjournalistik är inget nytt. Den första boken som trycktes var den inte alltför upplyftande ”Gutenbergbibeln” och de moderna tidningarna uppstod som en följd av det 30-åriga kriget.

Men vad vi ser idag där de vilda spekulationerna och den fullkomligt sanslösa fokuseringen på diverse hot i vårt samhälle saknar motstycke.

Att folk blir påverkade av krisjournalistiken råder det ingen tvekan om . Vissa värjer sig dock mot allt elände bättre än andra. Själv jobbar jag med ungdomar med särskilda behov som är väldigt tydliga i vad de känner och hur de uppfattar saker och ting. De mår helt enkelt inte bra och försöker hela tiden på olika sätt ventilera vad de läst med oss vuxna. Kommer jag dö i Svininfluensan? Kommer mamma som är på sjukhus dö av mördarbaciller? Kommer mamma och pappa också bli arbetslösa nu? Kommer det snart inte finnas några lärare som kan ta hand om oss när pengarna tagit slut? Kommer jag som är född i Indien bli skjuten? Får jag som är mörkhårig inte bo kvar här i Sverige nu när SD är med och styr? Kommer någon spränga sig i bussen på väg till skolan? Är alla djur snart döda?

Risksamhället när det är som mest tydligt

Men har världen verkligen blivit farligare? Står krig och massarbetslöshet och total undergång genom miljöförstöring och klimathot precis för dörren? Absolut inte. Vad vi ser är helt enkelt skrämselpropaganda som ett vapen i sidvisningsjournalistikens tider. Och det kollektiva minnet är kort. För inte alls länge sedan dominerades tidningarna av hotet om fullständig och omedelbar utplåning av kärnvapenkrig mellan öst och väst. Terrorister från bland annat Irland, Lybien och Baskien var hot mot demokratin. Det pratades om ”gula faran” ”Rysshotet” och andra främmande faror mot vårt sätt att leva. När jag tittade igenom gamla Arvika Nyheter från 60-talet hittade jag artiklar med rubriker som ”Forellen är utrotad nästa år, laxen året därpå”, ”försurningen av sjöar går inte längre att stoppa”, ”brotten på den årliga marknaden ökar för varje år”, ”Volvoverken avskedar 700 – flera att vänta”, etc., etc.

Alla dessa rapporter om katastrofer är absolut inget nytt. Det nya ligger i hur tidningarna fullständigt cyniskt och systematiskt använder sig av rädsla för att sälja fler lösnummer, få fler klick och tjäna pengar. Funkar inte ”ekonomisk kollaps högt uppe i västerspalten” väntar man några timmar och ändrar rubrik, placering och bild. Kashing. Ett annat relativt nytt fenomen är att man återvänder gamla artiklar, fast med nya rubriker och bilder som man publicerar med jämna mellanrum.

Folk börjar dock se igenom de stora tidningsdrakarnas strategi och jag är övertygad om att detta kommer leda till de traditionella tidningarnas undergång. Inom inte alltför många år kommer vi väja mindre icke vinstdrivande alternativ som primära nyhetsflöden, eller alternativt (återigen) betala för kvalitetsjournalistik.

Socilogen Pierre Lévy menar att i det postmoderna samhället fortsätter massmedia i sin klassiska form den tradition av totaliserande universalitet som kom med de tryckta medierna. ”Eftersom det mediala budskapet läses, hörs, ses av tusentals eller miljontals utspridda människor anpassar man det till den mentala minsta ´gemensamma nämnaren´ hos mottagarna eller närmare bestämt till deras minsta gemensamma tolkningsförmåga” Eftersom det mediala budskapet, enligt Lévy, cirkulerar i ett rum utan interaktion kan det inte utnyttja det speciella sammanhang som mottagaren befinner sig i; det bortser från hans individualitet, sociala tillhörighet, mikrokultur och livssituation. Det är just denna reducerande och erövrande egenskap som skapar den enhetliga ”allmänheten”, massmediernas stora ”massa”. Dessa ord skrevs visserligen innan Internet, innan Aftonbladet införde en kommentarsfunktion. Möjligheten till interaktion har dock inte förbättrat journalistiken. Internet har istället gjort det möjligt för massmedierna att sprida informationen till ännu fler människor, i ett ännu mer komprimerat och fördummat format.

Det är precis på grund av detta som bloggen (men var finns de bra nyhetsbloggarna egentligen?) som format inte kommer dö, utan bara växa sig starkare. Det måste den göra. Om inte är alla dömda att leva i Aftonbladets gravt tillskruvade föreställningsvärld befolkad av ufon, mystiska monster, pyrande vulkaner, jordbävningar och ändlösa strömmar av subversiva hot. Sidvisningsjournalistikens tidsålder kan endast dödas av bloggen. Länge leve bloggen!

Planet Botox är De Vans debutskiva

I samband med att hårdrocksbandet DE VAN släpper sin debutskiva ser man till att göra det med ett otroligt smart marknadsföringstrick som lär få en del uppmärksamhet i media.

Skivan, med samhällssatiriska texter, heter Planet Botox och i den långa raden av tunga sponsorer för releasepartyt på Café Opera (som Volkswagen och Macoteket, etc) måste nog Gamla Stans Laserkirurgmottagning anses vara kronjuvelen. De kommer nämligen stå utanför Café Opera och dela ut x antal gratisbehandlingar med botox. Vilket fullständigt lysande marknadsföringstrick av såväl DE Van som laserkirurgmottagningen!

Detta handlar inte om en medveten produktplacering utan snarare om ett par smarta grabbar som tyckte det vore en ”kul grej” om en plastikkirurgi-klinik vore på plats på releasefesten med tanke på skivans namn, som dessutom innehåller låtar med titlar som ”Plastic Surgery”. Stor humor!

Det lär finnas platser kvar till allmänheten, så känner du för att spana in lite spännande ny hårdrock och eventuellt få dig en gratis botoxbehandling (!) rekommenderar jag att du beger dig till Café Opera den 20 juni klockan 22:00.

För övrigt tror jag De Vans skiva Planet Botox kommer att gå mycket bra, och låten ”Waiting for the Sun” som för tankarna till en Metallica-ballad som korsats med Nirvanas energi tror jag har stor hit-potential. Om den får chansen av radion.

Google får publicister att jubla men musiker att gråta?

Google har precis avslöjat hur mycket man delar med sig av Adsenseintäkterna till sina publicister, och det visar sig att de sajter/bloggar som drar in pengar på Adsenseannonser får behålla 68 % av kakan vad det gäller ”Adsense for Content”, och 51 procent för ”Adsense for search”.

Det är därmed inte konstigt att många tjänar en hel del på Adsense eftersom fördelningen av kakan är ovanligt generös i dessa sammanhang.

Av en händelse som ser ut som en tanke påpekar dock STIM (Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå) i ett öppet brev att svenska låtskrivare fortfarande inte får ta del av kakan som Google tjänar på Youtube. STIM menar att Youtube visar 2 miljarder videor varje dag och att Google tjänar multum på annonsintäkter via denna kanal. Pengar som musikskapare inte får ta del av (Google har dock skrivit ett avtal om ersättning till de fyra största skivbolagen) alls.

STIM ligger sedan länge i förhandling med Google, utan att komma någon vart, och skriver bittert: ” Man kan likna YouTube vid en gigantisk myrstack som är skapad av miljontals flitiga myror men den enda som i dagsläget tjänar något på myrornas arbete är stackens drottning – Google”.

“If you don’t have daily objectives, you qualify as a dreamer.” Zig Ziglar

Jag är en ganska lat jävel, som allra helst ägnar dagen åt just ingenting. Jag måste alltså använda mig av olika strategier för att maximera det jag kan få ut av mig själv. Vill man bli egen företagare har man tyvärr inte råd med att sitta och pilla navelludd under dagen.

I slutet av förra året började jag äntligen aktivt använda mig av ganska specifika målsättningsstrategier eftersom jag insåg att jag behövde rycka upp mig rejält om jag skulle nå en schysst inkomst på nätet – snabbt.

Jag började med att formulera långsiktiga mål (3-månaders mål och 12-månaders mål), som till exempel hur många artiklar jag ska publicera under ett år för respektive hemsida, hur mycket sidorna ska dra in på adsense, affiliates och andra inkomstkällor, hur många besökare sidorna ska uppnå inom en viss tidsrymd och så vidare.

Det är viktigt att man formulerar mål som passar ens personlighet. En del presterar bäst om de siktar på solen (men träffar månen vilket inte är så illa i sig), medans andra gör bättre ifrån sig när de formulerar mål som de till och med kan överträffa. Att sikta högt eller lagom är helt upp till dig. Men sikta aldrig för lågt med vare sig dina kortsiktiga eller långsiktiga mål.

Veckomålen är den viktigaste delen av min målsättningsstrategi

Vad jag gör är att jag använder mig av det alldeles suveräna organiseringsprogrammet Microsoft Onenote för att göra en checklist med saker som måste göras varje vecka (på de 15 timmar som jag avvarar till att jobba på nätet).

Minimålet är att jag varje vecka ska ha skapat 7 länkar och skrivit 10 artiklar. Sedan tillkommer det en massa annat som måste göras. Vissa moment är självskrivna, som att betala räkningar, svara på mail, hålla sig ajour genom att läsa relevanta bloggar och hålla lite koll på statistiken.

Jag lägger också till viktiga och regelbundet återkommande punkter som uppgradering av WordPress, total backup, hitta och korrigera brutna länkar, påminnelser om säsongsbetonade artiklar (ställa om klockan, julklappar, etc.) med x antal veckors mellanrum i mina vecko-checklists. Exempel på en checklist över vad som måste göras under en vecka:

Exempel på hur min målsättningsstrategi för en vecka kan se ut

Sedan försöker jag också stylta upp dagen i olika mål: 1 artikel om ditten, 1 artikel om datten, 2 länkar, optimera den och den annonsen och så vidare. Dessa mål skriver jag på en post it-gadget på skrivbordet. Jag använder mig för övrigt av samma typ av målsättningsstrategier (i Onenote) vad det gäller träning. Men det är en helt annan bloggpost.

Ibland kör jag också en ”temavecka” då jag lägger några extra timmar på ett speciellt område, som till exempel ”länkbygge-vecka” (letar efter nya rön om länkstrategier, söker efter nya länkkataloger, etc.), ”lära mig något nytt vecka”, ”lära sig e-handel-vecka”, etc.

Jag tror det är viktigt att man inte lägger in för många punkter på sin To-do-lista utan håller det på en nivå så man nästan klarar av allt under veckan, dvs. man jobbar hela tiden med kniven på den svettiga strupen, och eldflamman i det ännu svettiga arslet. Detta håller tempot uppe samtidigt som man inte redan på tisdagen känner att man aldrig kommer fixa veckans mål! Det är inte så värst bra för motivationen.

En teknik som håller koncentrationen och produktiviteten på topp

Det är inte nog med att jag är en riktig latmask, jag är en drömmare i absolut världsklass dessutom. Sitter jag för länge med en och samma sak börjar tankarna vandra och vandra och plötsligt befinner de sig på de mest behagliga ställen, långt borta, i en annan galax… där det förvisso är trevligt att befinna sig, men där man samtidigt inte har råd med mer än nudlar till lunch.

För att ytterligare effektivisera tiden när jag sitter framför datorn använder jag mig därför av ett mycket effektivt system som innebär att jag arbetar i ”block” på 48 minuter. Jag använder en vista-gadget som timer och när tiden runnit ut slutar jag jobba och tar rast i 12 minuter då jag rör på mig lite, gör armhävningar, diskar lite eller vad som helst (i sanningens namn blir det en del Facebook och annat totalt meningslöst också) i 12 minuter, och sedan kör jag igång igen.

Huvudsaken är att jag rensar tankarna och får igång kroppen lite under den 12 minuter långa rasten. Det är mer brutalt för vår hälsa än vad vi tror att sitta stilla framför skärmarna hela dagarna. Och en stillasittande rumpa smittar snabbt av sig och leder snabbt till stillasittande tankar också.. Vi behöver röra på oss regelbundet för att kunna tänka klarare.

Jag har utan att överdriva fördubblat min produktion av artiklar sedan jag började aktivt med denna typ av målsättning i höstas. Min slutgiltiga målsättning för hela året (vad det gäller inkomsterna) formligen sprängde jag på under sex månader!

Detta system kanske inte fungerar för dig, men såvida du inte är en av alla dessa omänskliga entreprenörer (och det är du med du största sannolikhet inte) som har en inre drivkraft som automatiskt driver dig framåt minut för minut, timme för timme, år ut och år in, bör du också hitta ett system som gör dig mer produktiv! Det handlar inte alltid om att vara bäst eller först, ofta handlar det om att vara mest.

Och det kanske bästa av allt är att om du får mer gjort på den tid du faktiskt jobbar får du mer tid över till att bara sitta och pilla naveln, drömma, och gilla läget. Och, handen på hjärtat, var det inte därför du startade en blogg från första början?

Ps. Bonustips på en strategi som fungerar mycket bra för att uppnå målsättningar. Börja skriva ner de mål du vill uppnå just nu på målsättningskort, fem till tio stycken. Förvara målsättningskortet vid nattduksbordet och titta på dem det första du gör när du vaknat på morgonen. Detta påminner dig om vad du vill uppnå med din dag, med ditt liv, din framtid.

Dessutom gräver sig din målsättning fast i ditt undermedvetna tills målet är uppnått. På ett av mina kort just nu står det:

Bli ekonomiskt oberoende!

• Fokusera på det viktiga
• 9-10 artiklar per vecka
• Länkbygge

Är det någon mer som aktivt jobbar med någon form av aktiv målsättning får ni gärna lämna ett tips som kommentar!