Dokusåpor som Big Brother må vara den sämsta formen av underhållning som står att finna idag. Men, fenomenet som sådant är inte nytt. Redan på 1300-talet visade Giovanni Bocaccio (1313-1375) hur människan när tiderna är som svårast och mest förvirrande fokuserar sig på mänskliga relationer. Bocaccios roman ”Decamerone” utspelar sig på 1300-talet, och är en berättelse om tio Florentinmunkar som flyr undan böldpesten, och bosätter sig i en avlägsen villa, där de i väntan på domedagen berättar historier för varandra. Berättelserna i ”Decamorene” syftar till att kritisera en allt mer depraverad, men fortfarande allsmäktig kyrka.
I den ofta återkommande dokusåpan Big Brother som kan ses som en postmodernistisk variant av ”Decamerone” placerar kanal 5 vanligtvis 10 ungdomar i en avlägsen villa där de sitter dagarna i ända och väntar på domedagen (en av deltagarna röstas ut av tittarna ungefär varannan vecka) och likt munkarna berättar historier om sin egna liv för varandra.
Vad som än händer i omvärlden, katastrofer eller terroristattentat, hålls deltagarna undan nyheterna. De får inget veta. De är avskilda från verkligheten. Den förvirrade postmoderna världen har de lämnat utanför. Det enda de har att klänga sig fast är sig själva och samtalet. Precis som munkarna i ”Decamerone”. Med enda skillnaden att Big Brother sänds i TV.
På bästa sändningstid.
Om Bocaccios 1300-tals roman Decamerone syftade till att kritisera den depraverade och allsmäktiga kyrkan genom återberättandet av karaktärernas livshistorier med världens undergång (pesten) som bakgrundstema verkar Big Brother, och liknande dokusåpor, fylla en liknande funktion för tittarna.
Deltagarnas uppträdande bekräftar tittarnas uppfattning om det moraliska förfallet i vår kultur. Människorna som är med i Big Brother uppfattas som ”omoraliska mediehoror”, som har sex framför tv: n och dricker hejdlöst med alkohol, förråder sina bästisar bakom ryggen på dem osv. Detta beteende bekräftar tittarnas bild av det depraverade samhället.
Själva målet för samtliga dokusåpa-deltagare är att vinna pengar vilket uppnås genom paktbildning och allmänt rävspel, vilket stämmer överens med folks syn på hur såväl samhällstopparna som gemene man beter sig idag med sina fallskärmar, bankbonusar och mygel.
Våra tiders präster, medierna, hakar förstås på och upphöjer vissa deltagare till glorifierade hatobjekt alla älskar att hata. Ett lysande exempel är Olinda från ”Paradise Hotell” från början av 2000-talet som fick krigsrubriker i stil med ”doku-bitchen”. Ingen annan grupp som figurerar i media skulle så systematiskt ha kunnat utsättas för en sådan hatkampanj som ”reality tv-stjärnor”, men det verkar som om det är en tyst överenskommelse i medierna att dokustjärnor får behandlas lite hur som helst. Som Anna Anka. Hon är vår tids svar på gamla tiders skäggiga damen.
Det tog för övrigt lång tid innan cirkusarna med skäggiga damer, dvärgar och annat utsatt folk började anses som osmaklig underhållning. Men till slut tappade folk intresset och ”underhållningsbranschen” fick se sig om efter mer kreativa sätt att locka publik. Det verkar dock inte finnas någon ände på Big Brother.